En berättelse

Det går framåt med min berättelse. Nu har jag nästan två hela sidor. Tänkte dela med mig en liten bit av den. Och det jag har skrivit nu är utifrån mig själv och vad jag själv tycker och tror. Hoppas ni gillar det. :)

Min sköthäst Marinata..

Du var en ponny som jag lärde känna väldigt snabbt. Du har alltid haft den där glimten i ögat och alltid varit sådär ponnysöt som alla brukar säga. Du har alltid varit den där glada och snälla hästen som aldrig försöker sparka eller bitas för att vara dum. Självklart kan alla vara lite busiga ibland och kanske ta något bocksprång eller en liten skentur utan att ryttaren är med eller dra iväg till första bästa grästuva och trycka ner huvudet så att man bara flyger efter som en vante. Det där med gräset händer oss ganska ofta, eller rättare sagt varje gång jag ska ta in dig från hagen. Och inte nog med det så ska du alltid försöka sno dina kompisars mat som hänger utanför deras boxar på väg in i stallet så att höpåsarna bara flyger omkring i luften. Detta är förstås bara en liten del av våra upplevelser tillsammans och de flesta blir man bara glad av. Jag kommer ihåg alla våra skogsturer. Många tycker att jag är lite smågalen och tar ganska många risker med bland annat mina barbacka turer i skogen.

Jag har ramlat av i skogen då jag red barbacka. Det stod en älg lite längre in i skogen som vi inte såg innan och Marinata blev rädd och tvärvände. Själv hann jag inte alls med och eftersom jag inte hade några stigbyglar och hålla emot med så tog det inte så länge innan jag hamnade på marken. När jag väl hade kommit upp på hennes rygg igen red jag som vanligt och försökte lugna henne. Både jag och hästen klarade oss bra, inga skador någonstans.

Själv tror jag att många skulle bli lite osäkra på att rida ut igen eller i alla fall rida ut barbacka och det skulle jag såklart förstå, för det är inte det lättaste att hålla sig kvar på en hästrygg utan något stöd för fötterna och sen kan det även bli lite skumpigare att sitta utan sadel. Men mig skrämmer det inte. Det mysigaste som finns är att galoppera barbacka ute i naturen, i skog och på ängar, känna hur vinden blåser förbi. Man ser hästens öron spetsade rakt fram och man bara ler av lycka. Man känner sig fri. Det är det som gör mig så lycklig.