Ena stunden. Nu är det bra. Andra stunden. Dåligt. Har alltid varit rädd och inte vara omtyckt bland folk och nu när det hänt lite blir jag så osäker på mig själv. Men det lär väl lösa sig. Får tänka på det bra.

Är för bra för och snoka runt också men nu spelar det ju ingen roll längre. Det kändes såklart. Men jag förstår. Man kan ju inte bara tänka på sig själv. Och måste sluta jämföra mig med andra, måste!

Ibland när ngn påminner eller frågar om det känns lättare/bättre nu vill jag bara gråta.